Min man är inte den spontana typen. Han funderar länge och väl innan han fattar ett beslut. Därför kändes det riktigt jobbigt när han i påskas berättade hur hans tankar har gått.
Under flera år så har planen varit att förändra mig. Jag ska lära mig att säga nej, lära mig att varva ner, lära mig avslappning, lära mig att äta rätt, lära mig träna, lära mig sänka axlarna och dra ner på mina krav på mig själv och andra. Ska vi vara helt ärliga så fungerar det inte. Nu sitter jag här igen, sjukskriven för utmattningssyndrom och ska lära mig att ha en avslappnad inställning till livet.
Det han reagerade på var när jag sa något i stil med att "mitt liv är helt perfekt, jag har allting man kan önska sig men ändå så mår jag inte bra". Då blev det tydligt för honom att då är det ju faktiskt inte bra. Så enkelt, så genialt. Så fruktansvärt jobbigt.
Så nu är det dags för en annan typ av förändring. En förändring som inte handlar om att förändra mig utan situationen jag befinner mig i. En förändring som gör livet lättare. Vi slänger i princip upp samma bollar som jag gjorde förra veckan (sälja huset, byta jobb osv) med den enda skillnaden att vi nu gör det tillsammans.
Det här kan bli en riktigt, riktigt jobbig resa.
