Del 1: Varför är det så många som bränner ut sig?

Jag fick frågan av en väninna som förfasades över att så många i hennes närhet, både vänner och släktingar, gått in i väggen. Det finns förstås inte ett svar på den frågan och det skulle bli världshistoriens längsta blogginlägg om jag ens skulle försöka ge min syn på det hela men jag måste bara få dela med mig av en av mina idéer.

Jag tror att det handlar om att man överskattar sin egen betydelse här på jorden. Som "duktig flicka" så är det lätt att ta ett alltför stort ansvar för sin respektive, sina barn, sin familj i övrigt, på arbetet, socialt osv osv. Man planerar och fixar och driver och ordnar för man tror att saker och ting inte skulle fungera lika bra annars. Det är mycket möjligt att inte lika många saker skulle hinnas med utan den här drivande, kvinnliga projektledaren som även kallas mamma (jag generaliserar en smula) men det kanske skulle vara helt OK? Maken skulle kanske missa en och annan födelsedag men vad gör väl det? Jorden skulle inte sluta snurra.

Om man istället ser sig själv som en pytteliten individ på jordklotet, i en pytteliten del av rymden, under en väldigt kort tid så inser man sin litenhet och hur meningslöst det faktiskt är att stressa upp sig över besparingsprojekt på jobbet och missade tandläkartider. Det spelar ingen roll om man är lycklig eller olycklig, flitig eller lat, snäll eller elak, rik eller fattig, snygg eller ful, man är ändå bara en liten fis i rymden.

- Varför kämpar man i så fall som en idiot? undrar du kanske.
- Jag vet inte men sluta genast att kämpa, det är mitt råd. Ge upp och lita istället på att du kommer att få precis det liv du ska ha. Ha tillit och förtröstan till livet. Till universum.

Ja just det, det är här mitt svar kommer in. Börja tro. Bli religiös. Överlämna dig i Guds händer, Allahs armar eller vad du vill, bara du slutar att tro att allting hänger på just dig. Det gör det inte.

Fortsättning följer...