Inte farväl, utan på återseende

Min blogg har länge varit mitt andningshål. Att skriva har varit mitt sätt att få ut min frustration när jag mått dåligt likaväl som att lyfta fram guldkornen i vardagen för riktigt suga i sig av lyckan när den fladdrar förbi. När jag skriver, förstår jag vad jag tänker och det ger mig perspektiv.

Nu har däremot min blogg blivit ett dåligt samvete, jag skriver inte längre för min egen skull utan för mina eventuella läsare. Det blir krystat och utan äkthet.

Jag skulle vilja säga tack och farväl men jag vet att om jag gör det så kommer det inte dröja mer än 5 minuter innan ett genuint inlägg tar form i mitt huvud och jag bara måste skriva av mig. Så jag säger inte farväl, utan på återseende.

Ni hittar mig fortsättningsvis IRL