Mat. Jag älskar mat. Det är i alla fall vad jag alltid har trott men nu när jag har funderat lite kring det här med mat och ätande och har kommit fram till att jag äter av en massa olika anledningar.
För det första äter jag mat för att det är gott. Tänk en blodig oxfilé med hemmagjord bearnaisesås eller en toast med chèvre eller fisksoppa med vitlöksbröd eller färska räkor med aioli. Mmmmm listan kan göras lång.
Fast hur ofta äter jag oxfilé eller chèvre egentligen? Den mesta maten är ju helt vanlig mat som spagetti och köttfärssås, köttbullar och potatismos, wokade nudlar, tacos eller fiskgratäng som inte innebär någon smaksensation men som konsumeras i stora mängder.
Sedan kommer
småätandet som jag tror handlar om ett sockersug. Det kan vara kaffe och mackor eller ännu värre kaffe latte och muffins eller varför inte thé och mackor framför TV:n på kvällen.
Som om inte detta vore nog så använder jag maten för att lugna mig när jag är stressad eller har värk. Då funkar maten som ett bedövningsmedel som ger en skön känsla så att jag för en stund kan glömma att jag är trött, orolig, nervös eller har ont.
Jag äter väldigt sällan för att jag är hungrig. Jag hinner nästan aldrig bli hungrig för bara tanken på att jag eventuellt skulle kunna bli hungrig får mig att äta lite "för säkerhets skull".
Om man nu summerar mängden mat som jag får i mig en helt vanlig dag så kan nog vem som helst räkna ut att jag får i mig på tok för många kalorier och inte särskilt mycket näring. Det kommer kanske inte heller som en chock att jag sedan hösten 2007 har lagt på mig hela 20 kilos övervikt.
I somras nådde jag min absoluta toppnotering och jag blev förskräckt när jag insåg att jag vägde mer än någonsin gjort, till och med som höggravid!
Med den insikten har jag faktiskt börjar göra små förändringar som att tänka efter innan jag äter. -Behöver verkligen min kropp det här eller är det något annat som fattas? Jag kanske är trött och behöver vila? Jag kanske är rastlös och behöver röra på mig?
Och sakteliga tappar jag hekto efter hekto och sedan i somras har jag gått ner 6 kilo. Jag vill gå ner ytterligare 14 kilo innan jag är nere på någon slags "normalvikt" men jag tror faktiskt att det ska gå vägen. Jag har klarat värre saker än så.
Någon som känner igen sig? Varför äter Du?