För första gången i mitt liv har jag sjungit från mitt hjärta. Helt utan prestationskrav (nåja, nästan i alla fall) och utan att "skämmas" för de i kören som inte riktigt träffar rätt toner. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag har bemödat mig med att oroa mig så mycket över vad folk ska tycka och tänka om min sång. Tänk att det skulle ta mig - som älskar musik - hela 35 år att våga utöva musiken på ett prestigelöst och glädjefyllt sätt. Vilken lycka!
Tack.
