Semestern har inte ens börjat men vi har ändå hunnit bli bjudna på lunch hos svärfar, fika hos grannarna, fika hos Frans lekkompis och sedan middag hos Hermans klasskamrat.
Den sistnämnda blev extra somrig eftersom familjen vi besökte hade lånat får över sommaren som vi kunde mata med blad och gräs. Vi åt middag på bryggan medan kvällssolen värmde och så avslutade barnen med ett dopp i sjön.
Jag har en blogg som ingen läser. Jag har en blogg som jag själv nästan helt förträngt. Men så ibland slår det mig att jag kanske skulle skriva några rader.
Men vad skriver man om när allting är bra? Hur intressant är det egentligen att höra om hur mycket jag tycker om min man, hur glada och nöjda mina söner är, hur många nära och fina vänner jag har och att jag har ett jobb som jag trivs med?
Känn på den, visst är det provocerande med människor som är nöjda? Det är snudd på en dödssynd att vara tillfreds med livet.
När någon frågar hur man mår så är det bäst att säga något om att man är trött och sliten, att man jobbar lite för mycket, att man inte hinner med. För tänk om man sa att man hade en bra balans mellan jobb och fritid, att hälsan var god och att allting var på topp. Då hade man nog fått en rak höger. Eller så hade man för evigt blivit stämplad som lat eller utan ambitioner.
Eller hade man det?
I själva verket kanske det är jag som har svårt att acceptera att livet inte behöver vara en ständig kamp.
Efter tre månader utan motion eller träning gjorde jag idag come back på yogan. Jag var osäker på hur det skulle gå med mitt halvtaskiga ben men det gick över förväntan. Nej förresten, det var helt fantastiskt!
Jag hade ett stort fånigt flin under hela passet och jag kände nästan för att gråta av lycka. Gud, vad jag har saknat yogan.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min kropp behöver yogan. Och mitt huvud. Och min själ.
Jag vet inte om jag vågar säga det men jag gör det ändå.
Benet gör inte fullt lika ont idag. Tror jag.
Det är ju en vecka sedan operation så det kan ju faktiskt vara rimligt. Någon som vet vad man kan förvänta sig när man har brutit benet? När kan man hoppa omkring obehindrat på kryckor, med håret snyggt svallande och med ett leende på läpparna, utan att behöva lägga sig ner och flämta efter 30 sekunder?
I lördags morse gav jag mig ut med mina systrar på turridning. Det var helt enkelt underbart. Att rida är riktigt roligt! Så nu ringer ni till Gibraltar Turridning och bokar in en dagstur ni också - det kommer ni inte att ångra.
Vi har en galen cyklist i familjen. För ett par veckor sedan kom Lillebror på hur man cyklar och nu vill han inte göra något annat. Klockan sju på morgonen står han påklädd i hallen och frågar om han får gå ut och cykla. I bilen på väg hem från dagis frågar han om han får cykla när han kommer hem.
Han trampar på så fort han kan och kör nedför trappsteg och hoppar i gupp. Han trillar och slår sig men kliver upp igen och cyklar fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka... Jag tror han får utmärkelsen "Årets cyklist"
- Mamma, nu vet jag vad det är i fisksoppa. Det är allting som kommer från havet, säger Storebror vid middagsbordet. - Typ som vatten och räkor och fisk, fortsätter han. - Vi har fiskat! Riktiga fiskar! Med morfar, skriker Lillebror upphetsat.
Idag var det skolstartsfest för Storebror och alla andra barn på hans skola. Festen startade med en samling där fröken hälsade var och en välkommen genom att ta i hand. Barnen var så gulliga och alla föräldrar stod och snyftade kring väggarna.
Efter samlingen och uppropet var det dags för "välkomsttunneln". Alla barn i årskurs 1-6 ställde sig i två långa rader och höll varandra i händerna och skapade på så sätt en tunnel som alla nya barn fick gå igenom. När de nya barnen gick igenom tunneln sa de äldre "välkommen" till var och en.
Vi vuxna fick också prova på men då var det de "gamla" föräldrarna som skapade tunneln. Det var så häftigt att gå igenom tunneln till ljudet av "välkommen", "välkommen", "välkommen".
Vilket mottagande! Tack.
Nästa punkt på agendan var "raketen" och efter det så bjöds alla 150 barn på glass. Vilken härlig start på terminen. Det kommer att bli en fantastisk höst.
Det är något skumt på gång. Jag är trött, sliten och räknar ner till semestern. Allting tyder på att jag borde ligga däckad i migrän men av någon konstig anledning så gör jag inte det. Det är så märkligt alltihop.
Knaada har bestämt sig för att ta sommarlov. Det tycker jag låter som en riktigt bra idé. Det skulle jag också behöva. Så, om jag lyckas hålla mig härifrån så vill jag önska er alla en riktigt glad sommar.
Istället för att berätta om vilken fruktansvärt rutten dag jag har haft med ögoninflammation, en liten kille med infekterat sår på hakan, jobbdator och telefon kvar på jobbet, en bil som inte startade, startkablar, evig väntan på barnläkaren, en treåring som bara la sig på marken eller sprang ut i trafiken, tvåtusen sjuhundra pensionärer i kö på apoteket, bajs och ett låst hus utan nyckel, så berättar jag istället om en lördag för några veckor sedan då det var FÄST i byn.
Trots ösregn och fyra plusgrader cyklade vi ner till torget för att se dragplåstret Mojje som skulle stå för underhållningen. Vi var lite sena så han hade redan börjat sjunga och det var fullt av föräldrar och barn som hoppade och sjöng med. Jag och min man tog varsin unge på axlarna och banade oss fram i havet av regnkläddsprydda människor.
Mojje var så himla gullig och spelade på gitarren och sjöng med sin klara röst för den tappra skaran som tagit sig dit trots det usla vädret och jag tyckte att det var så fint alltihop att jag började stortjuta till "var ligger landet där man böjer bananerna". Snacka om att vara totalt kulturellt understimulerad. (Det var för övrigt samma dag som syrran och Happy och andra lyckligt lottade njöt av Salem al Fakir på Berns. Fnys!)
Jag har inte lyckats förstå hur jag ska få med hela bilden, så klicka på videon om du vill se filmen i normalt skick.
OK, du har insett din obetydlighet och litenhet och gett upp. Då uppenbarar sig världen på ett helt nytt sätt. Du kan se klarare på saker och ting och det blir plötsligt så tydligt vad som är viktigt och vad som inte är det.
Du känner dig befriad från alla krav och måsten (eftersom du tror på en högre makt som sköter ruljansen) och slipper därmed oroa dig för hur det ska gå med det där viktiga projektet på jobbet, vad grannarna ska tycka om att det är stökigt på tomten, hur det ska gå med din privatekonomi, vad kollegorna ska säga om du hoppar över After Worken, om du ska behöva se ut som en flodhäst även den här badsäsongen eller vad det ska bli av dina barn när de blir stora. All energi som du tidigare lagt på att oroa dig över saker och ting kan du istället använda för att göra något bra, något som känns rätt och meningsfullt.
När du slutar att försöka imponera på chefen, vännerna och grannarna så blir det helt plötsligt så enkelt. Först måste du förstås krisa lite grann (typ några år) för det kan ju vara förvirrande när allting som hittills varit viktigt inte längre är det (och vem är man egentligen när man inte presterar?). Om du i fortsättningen presenterar dig med ditt förnamn och inte berättar vad du jobbar med eller om du har studerat på Universitetet eller varit elitidrottare, eller vad det nu var som definierade dig som person innan, så kan du istället slappna av och bara vara den du egentligen är. Du kommer att bli förvånad över att ingen märker skillnaden, du är förändrad i grunden men ingen annan märker ett skvatt. De fortsätter att rusa fram i sina liv mellan jobb och dagis och styrelsemöten och träningspass och allting är precis som vanligt.
Just det, allting är precis som det ska. Jorden fortsätter att snurra medan du lyckligt tar ett djupt andetag och njuter av insikten att du är en del av någonting mycket större. Du är ju trots allt bara är en fis i rymden.
.JPG)
