Det är för att det är svårast

På förmiddagen ringde en god vän till mig som hade vägarna förbi och frågade om jag ville ha besök. Självklart, hon har sett mig i värre skick än så här.

Hon svängde upp på garageuppfarten, klev in med all sin energi och sedan satte vi oss i köket för att prata, prata och prata. Vi har båda utmaningar i våra liv just nu men av lite olika karaktär.

Själv ifrågasätter jag allting just nu. Ska vi sälja huset och få mer tid och pengar till annat? Ska jag byta jobb till något som inte kräver fullt så mycket av mig? Är vårt äktenskap bra eller borde vi dela på oss? (Det är väl det man gör när barnen blivit lite större?) Ska vi skaffa ett tredje barn (Nej, det beslutet är redan fattat och det ska vi INTE). Ska vi flytta utomlands? Köpa sommarstuga? Skaffa hundvalp?

Efter att ha ältat allting några varv så frågar jag min vän: Hur kommer det sig att under hela den här stunden så har jag inte pratat någonting om det som egentligen är mitt problem, nämligen hur jag ska ta hand om min kropp?

-Det är för att det är svårast, svarar hon lugnt.

Ja, självklart är det så. Det är för att det är svårast.

För mig hade det varit mycket enklare att skilja mig eller byta jobb och vända upp och ner på livet på alla sätt och vis, men jag klarar bara inte av att ta kontroll över kosten och motionen.

Hur är det möjligt? Hur kan det vara enklare att skilja sig från den man älskar än att sluta äta mackor och börja träna regelbundet?

Så nu kära Fia, slutar du upp att ifrågasätta allting i ditt liv och njuter av din härliga familj, ditt schyssta jobb och ditt fina hus. Det enda du behöver fokusera på är att motionera lite varje dag, sluta äta skräpmat och annan skit och istället äta lagom stora portioner på regelbundna tider, så kommer allting att bli alldeles, alldeles underbart.

Ungefär som en astronaut

Nu har jag varit hemma i tre veckor och inbillar mig att jag känner mig något bättre. Igår kom jag ut på en längre promenad och det kändes helt ok. Till en början kände jag mig lite konstig i benen, det kändes som om jag gick på månen, jag fick ingen riktig kontakt med marken. Det är väldigt svårt att förklara men jag är lite som i en bubbla där allting går i slow motion. Lite som att vara full, fast inte lika roligt.

Jag har inte direkt någon värk utan snarare en trötthetskänsla. Jag sover 10 timmar per natt men är ändå jättetrött hela dagarna. Jag känner mig tung och lätt på samma gång, ungefär som en astronaut borde känna sig.

Inte för jag har en aning om hur det känns att vara astronaut.

Favorit i repris

I drygt två år har det funkat alldeles utmärkt. Jag har kunnat arbeta och knappt haft några sjukdagar.

Så händer det i alla fall. Kroppen protesterar. Vill ta en paus.

Jag inser att jag måste lyssna på signalerna innan det går för långt men samtidigt känns det fruktansvärt irriterande och patetiskt alltihop. Hur svårt kan det vara att ta hand om sig så att man har krafter att klara av ett helt vanligt liv?! Jag är besviken på mig själv. Jag hade kunna plocka det tidigare.