Visar inlägg med etikett Livet och döden. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet och döden. Visa alla inlägg

onsdag 4 april 2012

Någon som spökade

Jag ligger på rygg, på min blåa yogamatta, fullt avslappnad. Mitt i rummet står en kandelaber med några levande ljus. De andra på yogapasset ligger utsprida i rummet men jag märker nästan inte att de är där, jag är så koncentrerad på min andning och min egen kropp.

- Slappna av i era käkar, säger yogaläraren.

Jag slappnar av i mina käkar och tungan ligger som en stor klump i munnen. Då kommer jag att tänka på min mormor och hur såg ut när hon låg i sin sjuksäng de sista dagarna och timmarna innan hon dog. Ja, i själva verket var hon mer död än levande. Hon orkade inte ens stänga sin mun och jag fick fukta hennes tunga med en våt tuss.

- Så här ser man ut när man är död, tänker jag och fortsätter slappna av.

Så plötsligt börjar jag nästan gråta. Bara sådär. Jag har ju faktiskt inte sörjt min mormor efter att hon dött, så det är väl dags, tänker jag. Det är så himla märkligt alltihop. Mormor är så närvarande att jag börjar fundera på om hon faktiskt är i rummet. Jag blir glad av den tanken.

Varför börjar jag tänka på mormor nu? Beror det på att jag besökte hennes grav för första gången i söndags? Kan det ha att göra med att jag fick så fint beröm på jobbet idag och att det på något sätt påminner om mormor. Mormor som alltid sagt till mig att jag är så duktig.

Jag stannar kvar i känslan och ler vid tanken på min fina mormor.

- Så kan ni börja röra på era fingrar och tår. Kom sakta tillbaka till rummet, säger yogaläraren och stämningen är bruten.

Vi sätter oss i cirkel, tackar för idag och börjar rulla ihop våra mattor, då yogaläraren plötsligt säger:

- Det var ett himla liv här idag, hörde ni det? Det var visst någon som spökade.

Jag hade inte hört någonting men förstod precis vad hon menade.

- Det var nog min mormor i så fall, för jag har tänkt på henne hela tiden.

Alla skrattar litegrann, samlar ihop sina grejer och går hem till sitt.

torsdag 29 september 2011

Lycklig resa

Jag har varit med om något oerhört fantastiskt. Jag har fått vara med min mormor under hennes sista dygn i livet.

Tillsammans med min mamma har jag suttit och vakat, klappat mormor på kinden, hållit hennes hand, fuktat hennes läppar och sjungit sånger för att på något sätt försöka underlätta hennes kamp.

Vi har skrattat och gråtit om vartannat i den lilla bubblan som utgjordes av mormors rum på sjukhemmet. Tiden stod stilla.

Tack för att jag fick finnas där för både mamma och mormor och tack för att de båda fanns där för mig.

Igår tog mormor sitt sista andetag och flög ut ur sin kropp. Lycklig resa!



















Själar säger aldrig farväl

söndag 25 september 2011

Min kära mormor är gammal. Jättegammal.

Min kära mormor är gammal. Jättegammal. Hon bor på ett vårdhem sedan ett år tillbaka och vi brukar titta till henne när vi är i krokarna. Hon lyser upp när hon ser barnen och försöker prata med sin kraxiga röst trots att hon knappt kan uppbåda något ljud. Under året har hon mest åkt rullstol och på sista tiden klarar hon inte ens det. Min kära mormor är gammal. Jättegammal.

söndag 29 maj 2011

Äter mullvadar upp tankarna när man dör?

Jag och barnen står utanför kyrkan och väntar på att brudparet ska komma ut efter vigseln. Vi trampar nästan på gravarna närmast kyrkan och jag ber barnen att kliva lite åt sidan.

- Vad finns det där nere egentligen? Är det bara skelett eller?

Förvirrad som jag är med min egen tro så slingrar jag mig lite när jag tvingas svara på alla barnens frågor om döden. Mumlar något om att:
-En del tror att själen flyger upp till himlen när man dör.

7-åringen svarar bestämt:
-Det är klart att den gör! Vart skulle alla tankar ta vägen annars? Tror du att en mullvad skulle äta upp dem, eller? Skulle inte tro det!

Slutdiskuterat.

onsdag 15 december 2010

En lättnadens suck

Idag drar jag en lättnadens suck och firar att pappa klarat sin by-pass utan komplikationer.

Det är många tjejer som vill ha hem den här snyggingen

tisdag 30 november 2010

Samlar krafter

Jag känner mig lugn idag. Vilar och samlar krafter.

Kallt och vackert

onsdag 3 november 2010

Idag fyller min fina mamma år

Grattis på födelsedagen!!

Det är väl 40-50 nånting du fyller, eller hur kära moder?

Men om det här fotot togs för lite drygt 34 år sedan så borde väl...
Äsch strunt samma, jag får inte ihop det. Hoppas att du får en fin dag.

måndag 1 november 2010

Du skulle kunna bli diktator

Min snälla, söta, fina syster har varit här i helgen. Hon har åkt med lillebror på handbollsskola och simskola, pimpat en halloweenpumpa, plockat och städat, ordnat en skattjakt, underhållit mig med skvaller om vad som hänt utanför den här lilla bubblan, skyfflat grus, dansat, lagat supersmaskig middag och varit allmänt underbar.

Som tack fick hon dras med en snäsig storasyster som delade ut order från soffan. Förlåt mig, jag HATAR att inte få vara med, att inte kunna delta, att gå miste om det roliga ("Du skulle kunna bli diktator" "Hoppas att hon blir frisk snart så att ni slipper soff-Hitler").

Det blev i alla fall några lugna stunder för resten av familjen medan jag plöjde igenom deckare nummer två.

"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Rätt så bra den också men jag tror nog att "Askungar" var snäppet bättre. Hur som helst så kände jag mig nöjd på deckare efter den och gav mig i kast med en ryslig och samtidigt vacker roman om Vél d'Hiv-razzian i Paris 1942, då den franska polisen arresterade över 12 000 judar som de sedan skickade vidare till Auschwitz. Läs den!

"Sarahs nyckel" av Tatiana de Rosnay

torsdag 28 oktober 2010

Jag är kär

Jag tror att jag är kär. Eller att jag åtminstone är kär i att känna starka känslor.

Efter att ha tittat på Sommarpratarna på SVT Play så måste jag erkänna att jag just nu är kär i prästen Tomas Sjödin. Eller kanske ännu mer psykologen och före detta elitsoldaten Manuel Knight. Nej förresten, jag väljer kärleksbomben och poeten Bob Hanson. Underbara män som bara lyser av närvaro och just kärlek. De har allihop fattat grejen och det bara strålar om dem. Mmmmm...

När jag ändå är igång kan jag slänga in Nahid Persson-Sarvestani och Magdalena Graaf också. Två oerhört starka människor som upplevt så mycket elände och ändå lyckats komma ut på andra sidan utan bitterhet och ilska. Sådan vill jag vara.

Jag har två program kvar, så det finns risk att listan blir ännu längre. Ibland är det inte så dumt att vara fast i TV-soffan.


Kärleksbomben Bob Hansson (Foto: Thron Ullberg)

torsdag 29 juli 2010

En del att ta igen

Regnet öser ner och jag får för mig att sätta in gamla kort i album. Det senaste albumet är från april 2005 innan Storebror ens hade fyllt ett år och de senast framkallade korten är från mars 2007 då Lillebror var två månader gammal. Jag har en del att ta igen kan man säga.

Lisa Nilsson ackompanjerar mig på Spotify medan jag pysslar.


Full fart på Storebror 11 månader


Tjock och go Lillebror 2 månader

torsdag 13 maj 2010

Del 2: Du är förändrad i grunden

OK, du har insett din obetydlighet och litenhet och gett upp. Då uppenbarar sig världen på ett helt nytt sätt. Du kan se klarare på saker och ting och det blir plötsligt så tydligt vad som är viktigt och vad som inte är det.

Du känner dig befriad från alla krav och måsten (eftersom du tror på en högre makt som sköter ruljansen) och slipper därmed oroa dig för hur det ska gå med det där viktiga projektet på jobbet, vad grannarna ska tycka om att det är stökigt på tomten, hur det ska gå med din privatekonomi, vad kollegorna ska säga om du hoppar över After Worken, om du ska behöva se ut som en flodhäst även den här badsäsongen eller vad det ska bli av dina barn när de blir stora. All energi som du tidigare lagt på att oroa dig över saker och ting kan du istället använda för att göra något bra, något som känns rätt och meningsfullt.

När du slutar att försöka imponera på chefen, vännerna och grannarna så blir det helt plötsligt så enkelt. Först måste du förstås krisa lite grann (typ några år) för det kan ju vara förvirrande när allting som hittills varit viktigt inte längre är det (och vem är man egentligen när man inte presterar?). Om du i fortsättningen presenterar dig med ditt förnamn och inte berättar vad du jobbar med eller om du har studerat på Universitetet eller varit elitidrottare, eller vad det nu var som definierade dig som person innan, så kan du istället slappna av och bara vara den du egentligen är. Du kommer att bli förvånad över att ingen märker skillnaden, du är förändrad i grunden men ingen annan märker ett skvatt. De fortsätter att rusa fram i sina liv mellan jobb och dagis och styrelsemöten och träningspass och allting är precis som vanligt.

Just det, allting är precis som det ska. Jorden fortsätter att snurra medan du lyckligt tar ett djupt andetag och njuter av insikten att du är en del av någonting mycket större. Du är ju trots allt bara är en fis i rymden.

onsdag 12 maj 2010

Del 1: Varför är det så många som bränner ut sig?

Jag fick frågan av en väninna som förfasades över att så många i hennes närhet, både vänner och släktingar, gått in i väggen. Det finns förstås inte ett svar på den frågan och det skulle bli världshistoriens längsta blogginlägg om jag ens skulle försöka ge min syn på det hela men jag måste bara få dela med mig av en av mina idéer.

Jag tror att det handlar om att man överskattar sin egen betydelse här på jorden. Som "duktig flicka" så är det lätt att ta ett alltför stort ansvar för sin respektive, sina barn, sin familj i övrigt, på arbetet, socialt osv osv. Man planerar och fixar och driver och ordnar för man tror att saker och ting inte skulle fungera lika bra annars. Det är mycket möjligt att inte lika många saker skulle hinnas med utan den här drivande, kvinnliga projektledaren som även kallas mamma (jag generaliserar en smula) men det kanske skulle vara helt OK? Maken skulle kanske missa en och annan födelsedag men vad gör väl det? Jorden skulle inte sluta snurra.

Om man istället ser sig själv som en pytteliten individ på jordklotet, i en pytteliten del av rymden, under en väldigt kort tid så inser man sin litenhet och hur meningslöst det faktiskt är att stressa upp sig över besparingsprojekt på jobbet och missade tandläkartider. Det spelar ingen roll om man är lycklig eller olycklig, flitig eller lat, snäll eller elak, rik eller fattig, snygg eller ful, man är ändå bara en liten fis i rymden.

- Varför kämpar man i så fall som en idiot? undrar du kanske.
- Jag vet inte men sluta genast att kämpa, det är mitt råd. Ge upp och lita istället på att du kommer att få precis det liv du ska ha. Ha tillit och förtröstan till livet. Till universum.

Ja just det, det är här mitt svar kommer in. Börja tro. Bli religiös. Överlämna dig i Guds händer, Allahs armar eller vad du vill, bara du slutar att tro att allting hänger på just dig. Det gör det inte.

Fortsättning följer...

onsdag 3 mars 2010

Åh, Herregud!

Såg ni premiären av programmet Åh, Herregud! igår kväll? Där ställde sig Jonas Gardell frågan -Hur uppstod Gud? Det var så skönt att han i programmet betade av svåra frågor med hjälp av sin humor.

Guldkornet var när Ted Harris (Teol. dr. & präst, Svenska kyrkan) sa så här:

-Jag tror Gud är bortom vår föreställningsförmåga. Vi kan ha en känsla av tillit till livet självt. Att livet är meningsfullt. Att det är värt att finnas här och vara med i dansen kring livet självt. Det är för mig Gud.

Fint va?

Missade du programmet kan du se det här.

onsdag 24 februari 2010

Väga upp allt elände

Hur ska man orka med allt elände? När jag tittar omkring mig så ser jag så många som har det tufft på grund av sjukdom eller sorg. Många är stressade och utarbetade och orkar inte känna någon glädje när alla krafter går åt till att springa så fort som möjligt i det ständiga ekorrhjulet.

Vad är det som ska väga upp allt elände? Hur ska några små glimtar av lycka kunna väga upp månader och år av olycka? Vad är det som gör att vi människor ändå orkar kämpa vidare istället för att bara ge upp?

Visst vill man att lyckan ska ha varit större eller åtminstone lika stor som olyckan när man ser tillbaka på sitt liv. Om det nu ändå är så att det svarta tar mer plats än det ljusa, hur ska man då orka? Och varför?

tisdag 19 januari 2010

Så nära

Idag har jag gått omkring tårögd mest hela dagen, mina kollegor tror nog att jag är genomförkyld. I själva verket så är det Fasching jag tänker på och det helvete som han och hans familj genomlider just nu. Visst är det lite märkligt, att det känns så nära trots att det handlar om en person och en familj jag aldrig mött?

Det går inte att jämföra med exempelvis Vimmelmammans, Annas eller MammaMelissas bloggar som ju också hanterar svåra ämnen. När jag läser deras bloggar blir jag ledsen och berörd en stund och sedan känner jag en stor tacksamhet för att jag har det så bra. När det gäller Fasching känner jag inte någon som helst tacksamhet utan det enda jag kan tänka på är hur orättvist livet är, hur fel det är när barn försvinner och hur fullständigt nattsvart det måste kännas att som förälder mista sitt barn.

Dessutom sörjer jag min roliga och öppna och till synes lyckliga vän Fasching som aldrig mer kommer att vara densamme, för hur skulle han rimligtvis kunna vara det?

måndag 18 januari 2010

Fasching

Idag går alla tankar och tårar till Fasching, min finfina bloggkompis.

onsdag 13 januari 2010

Perspektiv

För ett tag sedan länkade jag till Annas blogg i ett av mina inlägg. Vilken styrka hon måste ha som orkar skriva så vackert trots att hon mår så ofattbart dåligt.

Hon ger mig perspektiv.

torsdag 31 december 2009

Låt framgångssagan börja

För mig så har 2009 varit det mest dramatiska året i mitt liv. För ett år sedan var jag så sjuk att jag inte tog mig hemifrån annat än för att träffa min läkare, huvudvärksattackerna avlöste varandra och framtiden var fullständigt oviss. Skulle jag någonsin bli frisk?

Så här ett år senare så känns det helt obegripligt att vi (sjukdom drabbar ju även människorna runt omkring) har gått igenom det här och dessutom blivit stärkta av erfarenheten.

Jag känner mig mer harmonisk, lycklig och stark nu än jag någonsin har gjort, trots att jag fortfarande är väldigt begränsad av min huvudvärk.

Hur som helst, nog med återblickar, nu är det nytt år som gäller! Mitt nyårslöfte inför 2010 är att lära mig "stänga av hjärnan". För att lära mig det ska jag prioritera yoga och meditation och jag har räknat ut att detta kommer att få trevliga bieffekter såsom att jag kommer att ha kraft till att motionera mera och äta mindre, vilket i sin tur kommer att leda till att jag kommer sova bättre, gå ner i vikt och kunna dra ner på värktabletterna.

Men det slutar inte där, ni kan ju föreställa er vilken välmående och fantastisk människa jag kommer att vara och då kommer jag förstås att bli en bättre fru (om det nu är möjligt) och framförallt en mer närvarande mamma, vilket min små killar kommer att vinna på.

Låt framgångssagan börja.

lördag 26 december 2009

Ditt liv

Igår kväll hade jag svårt för att somna, jag låg och funderade över hur svårt det är att leva ett helt vanligt liv. Att precis alla människor ställs inför prövningar och olika valsituationer som måste hanteras.

Man kan försöka fly och man kan säkert hålla sig undan ganska så länge men förr eller senare måste man ta konsekvenserna av sina beslut, medvetna eller ej, och leva sitt liv. Bra eller dåligt, lyckligt eller olyckligt, men det är hur som helst ditt liv och ingen annan kan leva det åt dig.

Men så tycks det finnas vissa nycklar. Jag tror till exempel att Aaron Antonovsky var det på spåret när han myntade begreppet KASAM som betyder känsla av sammanhang. Att om man upplever en känsla av sammanhang så håller man sig frisk även om man råkar ut för all möjlig skit under resans gång.

Antonovsky menade att det är viktigt att man för att förbli frisk känner att det som sker i och runtomkring en är begripligt, hanterbart och dessutom meningsfullt.

När man funderar lite närmare på de här tre begreppen så tror jag nog att kristendomen och andra religioner kan erbjuda precis det, en förklaring till allting, hjälp och stöd vid svåra situationer och så en mening med allt. Så himla bra egentligen, precis det varje människa behöver för att kunna leva sitt helt vanliga liv. Halleluja!

fredag 25 december 2009

Meningen med livet och allt det där

En god vän genomgår just nu ett behandlingsprogram i NA:s* regi och har fått lära sig 12 principer som ska göra det möjligt att må bättre.

Det är otroligt fascinerande att få höra om hans upplevelser och jag är så förundrad över hur svårt livet kan verka ena stunden för att sedan te sig nästan överkomligt. Att en samling principer i kombination med stark gemenskap faktiskt kan vara det som behövs för att en människa ska börja känna en gnutta hopp.

Han har lovat att ringa mig i slutet av januari när han har fått alla svaren. Meningen med livet och allt det där ni vet.

*NA - Anonyma Narkomaner