Samla krafter

Vissa lär sig visst aldrig. Hur svårt kan det vara att förstå att man inte kan köra på i 180 knyck hur länge som helst? Men det är ju så roligt! Kul att känna fartvinden.

Jag älskar att jobba, jag får så mycket bekräftelse, utmaningar och kickar. Det tråkiga är att energin inte räcker så länge. Den här gången räckte den i ganska exakt två månader och nu har jag varit förkyld, nedsatt och haft migrän i snart en månad. Det är hög tid att jag börjar säga nej, ta hand om mig och samla krafter. Vem vet, då kanske jag kan göra ett nytt ryck om några månader igen...
















Hursomhelst, igår var det dags för ett seriöst omtag. Jag och tre väninnor åkte till Ingalill på Sjökullen och fick vara med om en härlig meditation. Det var en ganska skruttig skara som åkte dit i ösregnet och jag vet inte vem av oss som bäst behövde den där stunden. Välbehövligt var det i alla fall.

Gråta, sova eller ta en kopp kaffe

Helt klippt slut. Måste ta en paus.

Tar ett djupt andetag. Bestämmer mig för att jobba hemifrån i eftermiddag och i morgon.

Kan däremot inte bestämma mig för om jag ska gråta, sova eller ta en kopp kaffe.

Tack och lov att ben läker

Efter tre månader utan motion eller träning gjorde jag idag come back på yogan. Jag var osäker på hur det skulle gå med mitt halvtaskiga ben men det gick över förväntan. Nej förresten, det var helt fantastiskt!

Jag hade ett stort fånigt flin under hela passet och jag kände nästan för att gråta av lycka. Gud, vad jag har saknat yogan.

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min kropp behöver yogan. Och mitt huvud. Och min själ.

Tack och lov att ben läker.

Samlar krafter

Jag känner mig lugn idag. Vilar och samlar krafter.

Kallt och vackert

Låta känslorna komma och gå

Sömnlösa nätter följs av tunga dagar men så plötsligt lättar det och allting känns hoppfullt och ljust. Det gäller bara att ha tålamod och låta känslorna komma och gå. Det är OK att vara ledsen, besviken, arg eller bara trött. Som allting annat går det över och så kommer det en bra dag när man minst hade förväntat sig det. Idag känner jag mig riktigt harmonisk.

Man kanske skulle ge sig ut och jogga?

Eller inte.

Ledigheten kunde inte ha börjat bättre

Märkligt

Det är något skumt på gång. Jag är trött, sliten och räknar ner till semestern. Allting tyder på att jag borde ligga däckad i migrän men av någon konstig anledning så gör jag inte det. Det är så märkligt alltihop.

Jag känner efter men nej, ingen huvudvärk.

Hur många gånger ska den polletten behöva trilla ner?

Jag är mitt uppe i ett viktigt projekt som har en delleverans innan semestern. Jag pressar mig och biter ihop, ger det där "lilla extra" och får svårt att sova på nätterna eftersom tankar om jobbet snurrar i huvudet.

- Men det är ju bara ett par veckor till, sedan får jag vila, intalar jag mig.

Men det kommer aldrig något sedan för när projektets leverans är gjord så har jag redan börjat med nästa projekt som är kritiskt och viktigt och bråttom - det också.

När ska jag förstå att det är så här? Jag kan inte vara på utryckning varje timme, varje dag, varje vecka. Mitt jobb består av akuta situationer som måste lösas, projekt som ska levereras, kunder som ska tillfredsställas osv. osv.

Jag måste lära mig att ta det med jämnmod och att inte se det som exceptionella situationer som kräver specialinsatser utan att det helt enkelt är mitt jobb. Mitt helt vanliga jobb som jag kan sköta utan att dränera mig själv på energi.

Hur många gånger ska den polletten behöva trilla ner egentligen?

Trädgårdsfredag

Nej, nu orkar jag inte vara ilsken längre. Efter några timmar i lugn och ro börjar jag varva ner. Det är snart dags att lägga barnen och sedan är det bara att slänga sig i TV-soffan och invänta Trädgårdsfredag. Hög mysfaktor utlovas.

Del 2: Du är förändrad i grunden

OK, du har insett din obetydlighet och litenhet och gett upp. Då uppenbarar sig världen på ett helt nytt sätt. Du kan se klarare på saker och ting och det blir plötsligt så tydligt vad som är viktigt och vad som inte är det.

Du känner dig befriad från alla krav och måsten (eftersom du tror på en högre makt som sköter ruljansen) och slipper därmed oroa dig för hur det ska gå med det där viktiga projektet på jobbet, vad grannarna ska tycka om att det är stökigt på tomten, hur det ska gå med din privatekonomi, vad kollegorna ska säga om du hoppar över After Worken, om du ska behöva se ut som en flodhäst även den här badsäsongen eller vad det ska bli av dina barn när de blir stora. All energi som du tidigare lagt på att oroa dig över saker och ting kan du istället använda för att göra något bra, något som känns rätt och meningsfullt.

När du slutar att försöka imponera på chefen, vännerna och grannarna så blir det helt plötsligt så enkelt. Först måste du förstås krisa lite grann (typ några år) för det kan ju vara förvirrande när allting som hittills varit viktigt inte längre är det (och vem är man egentligen när man inte presterar?). Om du i fortsättningen presenterar dig med ditt förnamn och inte berättar vad du jobbar med eller om du har studerat på Universitetet eller varit elitidrottare, eller vad det nu var som definierade dig som person innan, så kan du istället slappna av och bara vara den du egentligen är. Du kommer att bli förvånad över att ingen märker skillnaden, du är förändrad i grunden men ingen annan märker ett skvatt. De fortsätter att rusa fram i sina liv mellan jobb och dagis och styrelsemöten och träningspass och allting är precis som vanligt.

Just det, allting är precis som det ska. Jorden fortsätter att snurra medan du lyckligt tar ett djupt andetag och njuter av insikten att du är en del av någonting mycket större. Du är ju trots allt bara är en fis i rymden.

Del 1: Varför är det så många som bränner ut sig?

Jag fick frågan av en väninna som förfasades över att så många i hennes närhet, både vänner och släktingar, gått in i väggen. Det finns förstås inte ett svar på den frågan och det skulle bli världshistoriens längsta blogginlägg om jag ens skulle försöka ge min syn på det hela men jag måste bara få dela med mig av en av mina idéer.

Jag tror att det handlar om att man överskattar sin egen betydelse här på jorden. Som "duktig flicka" så är det lätt att ta ett alltför stort ansvar för sin respektive, sina barn, sin familj i övrigt, på arbetet, socialt osv osv. Man planerar och fixar och driver och ordnar för man tror att saker och ting inte skulle fungera lika bra annars. Det är mycket möjligt att inte lika många saker skulle hinnas med utan den här drivande, kvinnliga projektledaren som även kallas mamma (jag generaliserar en smula) men det kanske skulle vara helt OK? Maken skulle kanske missa en och annan födelsedag men vad gör väl det? Jorden skulle inte sluta snurra.

Om man istället ser sig själv som en pytteliten individ på jordklotet, i en pytteliten del av rymden, under en väldigt kort tid så inser man sin litenhet och hur meningslöst det faktiskt är att stressa upp sig över besparingsprojekt på jobbet och missade tandläkartider. Det spelar ingen roll om man är lycklig eller olycklig, flitig eller lat, snäll eller elak, rik eller fattig, snygg eller ful, man är ändå bara en liten fis i rymden.

- Varför kämpar man i så fall som en idiot? undrar du kanske.
- Jag vet inte men sluta genast att kämpa, det är mitt råd. Ge upp och lita istället på att du kommer att få precis det liv du ska ha. Ha tillit och förtröstan till livet. Till universum.

Ja just det, det är här mitt svar kommer in. Börja tro. Bli religiös. Överlämna dig i Guds händer, Allahs armar eller vad du vill, bara du slutar att tro att allting hänger på just dig. Det gör det inte.

Fortsättning följer...

Lite mystisk och stilla

Det är en magisk kväll med 15 grader varmt och en dimma, eller kanske soldis, som gör hela dalgången lite mystisk och stilla. Jag känner mig lugn och kan faktiskt sätta mig ner och njuta en stund. Jag behöver inte göra något mer idag, alla måsten får vänta till en annan dag.

Junkie på alternativa behandlingsmetoder

Jag är fullkomligt mörbultad efter mitt fjärde besök hos "benknäckerskan". Första gången jag var där jämförde hon mig med en åttioåring och jag kunde inte ens vända mig från mage till rygg på egen hand. Nu är min kropp mycket mjukare och jag har inte alls lika mycket spänningar som innan.

Jag är så himla glad över att ha hittat vad som funkar för mig och det är nästan lite komiskt att jag har blivit en sån junkie på alternativa behandlingsmetoder.

Vad ska jag läsa nu?

Jag har precis läst ut Elisabeth Gilberts underbara bok "Lyckan, kärleken och meningen med livet" och nu när jag läst ut den är det precis som Sandra sa, att man saknar den. Så vad ska jag läsa nu? Är det någon som har ett riktigt bra boktips?

Tips! Läs den helst på engelska då den har många språkliga referenser som inte funkar särskilt bra i den svenska översättningen. Originaltiteln är "Eat, Pray, Love"

Jag kan sova!

Det har hänt något väldigt märkligt. Jag har sovit. Flera gånger. Jag har inte riktigt vågat tro på det men nu måste jag nog ändå inse att det är sant: Jag kan sova!

Jag ska inte ens försöka beskriva hur fantastiskt och underbart det känns men det är lite av en revolution. Ett enormt fall framåt och en oerhörd lättnad.

(För er som inte vet så kan jag meddela att man blir dum i huvudet om man inte får sova.)

Det var väl ändå fint av dem

Efter några riktigt ruttna dagar börjar jag titta upp igen, precis som krokusarna i trädgården. Jag missade helt att sätta lökar i höstas så de här små rackarna måste ha överlevt från förra året. Det var väl ändå fint av dem?

Koncentration

Krafterna återvänder, liksom motivationen och glädjen. Inte förivra sig nu.

Koncentration

Vad f*#n är problemet?

Jag är så himla irriterad på mig själv. Jag vet precis vad jag behöver göra för att må bra men ändå klarar jag inte av att genomföra det. Jag vet att jag skulle må bra av att:

• äta bra och näringsriktig kost
• dra ner på socker och kaffe
• motionera
• koppla av och lugna ner min hjärna genom att meditera

Istället snurrar allting allt fortare. Jag har sån lust att dra igång bygg- och trädgårdsprojekt, köpa nya kläder till barnen och mig själv, träffa kompisar, satsa på jobbet, gå på bröllop, hälsa på släkten, planera sommarsemestern, läsa böcker, spela piano, sjunga... Precis allting känns så mycket roligare än att sitta ner på rumpan och ta det lugnt. Känna ro och harmoni. Vara utan smärta.

Å andra sidan varar inte energin och glädjen särskilt länge utan jag blir liggande med migrän var och varannan dag, vare sig jag vill eller inte. Varför ska det vara så svårt att göra rätt? Vad f*#n är problemet?

I mitt rätta element

Jag mår som bäst och är allra lyckligast när jag får vara i mitt rätta element - i skidbacken. Det finns ingenting som slår det. Att flyga nerför backarna i världens fart. Jag fullkomligt älskar det.

I år var dessutom barnen så stora att vi kunde åka i backarna hela familjen tillsammans. Lyckliga föräldrar och lyckliga barn. Någon som vet hur man stoppar tiden?

"Leoparderna" på väg ner i Björnbuselandet

Det kan inte stämma

Hm, vad konstigt. Det är fredagskväll och jag har inte ont i huvudet. Det kan inte stämma.