För första gången i mitt liv har jag sjungit från mitt hjärta. Helt utan prestationskrav (nåja, nästan i alla fall) och utan att "skämmas" för de i kören som inte riktigt träffar rätt toner. Så här i efterhand förstår jag inte varför jag har bemödat mig med att oroa mig så mycket över vad folk ska tycka och tänka om min sång. Tänk att det skulle ta mig - som älskar musik - hela 35 år att våga utöva musiken på ett prestigelöst och glädjefyllt sätt. Vilken lycka!
Tack.
om mina härliga ungar, min potentiellt härliga kropp och om livet i största allmänhet i hopp om att bli lite klokare på vad jag gör här på jorden
måndag 15 augusti 2011
söndag 29 maj 2011
Äter mullvadar upp tankarna när man dör?
Jag och barnen står utanför kyrkan och väntar på att brudparet ska komma ut efter vigseln. Vi trampar nästan på gravarna närmast kyrkan och jag ber barnen att kliva lite åt sidan.
- Vad finns det där nere egentligen? Är det bara skelett eller?
Förvirrad som jag är med min egen tro så slingrar jag mig lite när jag tvingas svara på alla barnens frågor om döden. Mumlar något om att:
-En del tror att själen flyger upp till himlen när man dör.
7-åringen svarar bestämt:
-Det är klart att den gör! Vart skulle alla tankar ta vägen annars? Tror du att en mullvad skulle äta upp dem, eller? Skulle inte tro det!
Slutdiskuterat.
- Vad finns det där nere egentligen? Är det bara skelett eller?
Förvirrad som jag är med min egen tro så slingrar jag mig lite när jag tvingas svara på alla barnens frågor om döden. Mumlar något om att:
-En del tror att själen flyger upp till himlen när man dör.
7-åringen svarar bestämt:
-Det är klart att den gör! Vart skulle alla tankar ta vägen annars? Tror du att en mullvad skulle äta upp dem, eller? Skulle inte tro det!
Slutdiskuterat.
Etiketter:
Betraktelser,
Föräldraskap,
Hopp,
Livet och döden,
Mina killar
måndag 31 januari 2011
Inte farväl, utan på återseende
Min blogg har länge varit mitt andningshål. Att skriva har varit mitt sätt att få ut min frustration när jag mått dåligt likaväl som att lyfta fram guldkornen i vardagen för riktigt suga i sig av lyckan när den fladdrar förbi. När jag skriver, förstår jag vad jag tänker och det ger mig perspektiv.
Nu har däremot min blogg blivit ett dåligt samvete, jag skriver inte längre för min egen skull utan för mina eventuella läsare. Det blir krystat och utan äkthet.
Jag skulle vilja säga tack och farväl men jag vet att om jag gör det så kommer det inte dröja mer än 5 minuter innan ett genuint inlägg tar form i mitt huvud och jag bara måste skriva av mig. Så jag säger inte farväl, utan på återseende.

Ni hittar mig fortsättningsvis IRL
Nu har däremot min blogg blivit ett dåligt samvete, jag skriver inte längre för min egen skull utan för mina eventuella läsare. Det blir krystat och utan äkthet.
Jag skulle vilja säga tack och farväl men jag vet att om jag gör det så kommer det inte dröja mer än 5 minuter innan ett genuint inlägg tar form i mitt huvud och jag bara måste skriva av mig. Så jag säger inte farväl, utan på återseende.
Ni hittar mig fortsättningsvis IRL
lördag 22 januari 2011
Vackert och vintrigt
onsdag 19 januari 2011
Tack och lov att ben läker
Efter tre månader utan motion eller träning gjorde jag idag come back på yogan. Jag var osäker på hur det skulle gå med mitt halvtaskiga ben men det gick över förväntan. Nej förresten, det var helt fantastiskt!
Jag hade ett stort fånigt flin under hela passet och jag kände nästan för att gråta av lycka. Gud, vad jag har saknat yogan.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min kropp behöver yogan. Och mitt huvud. Och min själ.
Tack och lov att ben läker.
Jag hade ett stort fånigt flin under hela passet och jag kände nästan för att gråta av lycka. Gud, vad jag har saknat yogan.
Jag kan inte med ord beskriva hur mycket min kropp behöver yogan. Och mitt huvud. Och min själ.
Tack och lov att ben läker.
Etiketter:
Balans,
Hopp,
Lycka,
Meditation,
Yoga
söndag 16 januari 2011
Bästa ligan
har varit hos fotografen.
Jag är glad att fotografen överlevde. Att hon dessutom lyckades få med alla fyra på en och samma bild är något av ett mirakel.
Jag är glad att fotografen överlevde. Att hon dessutom lyckades få med alla fyra på en och samma bild är något av ett mirakel.
Etiketter:
Glädje,
Kärlek,
Lycka,
Mina killar
torsdag 13 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
