Någon som spökade

Jag ligger på rygg, på min blåa yogamatta, fullt avslappnad. Mitt i rummet står en kandelaber med några levande ljus. De andra på yogapasset ligger utsprida i rummet men jag märker nästan inte att de är där, jag är så koncentrerad på min andning och min egen kropp.

- Slappna av i era käkar, säger yogaläraren.

Jag slappnar av i mina käkar och tungan ligger som en stor klump i munnen. Då kommer jag att tänka på min mormor och hur såg ut när hon låg i sin sjuksäng de sista dagarna och timmarna innan hon dog. Ja, i själva verket var hon mer död än levande. Hon orkade inte ens stänga sin mun och jag fick fukta hennes tunga med en våt tuss.

- Så här ser man ut när man är död, tänker jag och fortsätter slappna av.

Så plötsligt börjar jag nästan gråta. Bara sådär. Jag har ju faktiskt inte sörjt min mormor efter att hon dött, så det är väl dags, tänker jag. Det är så himla märkligt alltihop. Mormor är så närvarande att jag börjar fundera på om hon faktiskt är i rummet. Jag blir glad av den tanken.

Varför börjar jag tänka på mormor nu? Beror det på att jag besökte hennes grav för första gången i söndags? Kan det ha att göra med att jag fick så fint beröm på jobbet idag och att det på något sätt påminner om mormor. Mormor som alltid sagt till mig att jag är så duktig.

Jag stannar kvar i känslan och ler vid tanken på min fina mormor.

- Så kan ni börja röra på era fingrar och tår. Kom sakta tillbaka till rummet, säger yogaläraren och stämningen är bruten.

Vi sätter oss i cirkel, tackar för idag och börjar rulla ihop våra mattor, då yogaläraren plötsligt säger:

- Det var ett himla liv här idag, hörde ni det? Det var visst någon som spökade.

Jag hade inte hört någonting men förstod precis vad hon menade.

- Det var nog min mormor i så fall, för jag har tänkt på henne hela tiden.

Alla skrattar litegrann, samlar ihop sina grejer och går hem till sitt.