Vanlig pärlhyacint
om mina härliga ungar, min potentiellt härliga kropp och om livet i största allmänhet i hopp om att bli lite klokare på vad jag gör här på jorden
måndag 17 maj 2010
Klövern och maskrosornas vara eller icke vara
Det har fullständigt exploderat i naturen de senaste dagarna. Träden har blivit ljust gröna och jag har haft nöjet att klippa vår lilla gräsmatta för första gången. Det är en tuff liten rackare den där plätten och den verkar bjuda in till en match gällande klövern och maskrosornas vara eller icke vara.

Vanlig pärlhyacint
Vanlig pärlhyacint
söndag 16 maj 2010
Kalastiderna är här
Bonusfarmor fyllde 60 år i torsdags, min käre make fyllde 35 igår och Storebror blir sex år på tisdag. Detta har vi firat i dagarna tre med god mat, härliga släktingar på besök och finfina presenter. Stort grattis till alla tre!

Wiiiiiiiii
Wiiiiiiiii
Etiketter:
Lyckönskningar,
Mat,
Mina killar,
Släkten
fredag 14 maj 2010
Den perfekte vännen
torsdag 13 maj 2010
Del 2: Du är förändrad i grunden
OK, du har insett din obetydlighet och litenhet och gett upp. Då uppenbarar sig världen på ett helt nytt sätt. Du kan se klarare på saker och ting och det blir plötsligt så tydligt vad som är viktigt och vad som inte är det.
Du känner dig befriad från alla krav och måsten (eftersom du tror på en högre makt som sköter ruljansen) och slipper därmed oroa dig för hur det ska gå med det där viktiga projektet på jobbet, vad grannarna ska tycka om att det är stökigt på tomten, hur det ska gå med din privatekonomi, vad kollegorna ska säga om du hoppar över After Worken, om du ska behöva se ut som en flodhäst även den här badsäsongen eller vad det ska bli av dina barn när de blir stora. All energi som du tidigare lagt på att oroa dig över saker och ting kan du istället använda för att göra något bra, något som känns rätt och meningsfullt.
När du slutar att försöka imponera på chefen, vännerna och grannarna så blir det helt plötsligt så enkelt. Först måste du förstås krisa lite grann (typ några år) för det kan ju vara förvirrande när allting som hittills varit viktigt inte längre är det (och vem är man egentligen när man inte presterar?). Om du i fortsättningen presenterar dig med ditt förnamn och inte berättar vad du jobbar med eller om du har studerat på Universitetet eller varit elitidrottare, eller vad det nu var som definierade dig som person innan, så kan du istället slappna av och bara vara den du egentligen är. Du kommer att bli förvånad över att ingen märker skillnaden, du är förändrad i grunden men ingen annan märker ett skvatt. De fortsätter att rusa fram i sina liv mellan jobb och dagis och styrelsemöten och träningspass och allting är precis som vanligt.
Just det, allting är precis som det ska. Jorden fortsätter att snurra medan du lyckligt tar ett djupt andetag och njuter av insikten att du är en del av någonting mycket större. Du är ju trots allt bara är en fis i rymden.
Du känner dig befriad från alla krav och måsten (eftersom du tror på en högre makt som sköter ruljansen) och slipper därmed oroa dig för hur det ska gå med det där viktiga projektet på jobbet, vad grannarna ska tycka om att det är stökigt på tomten, hur det ska gå med din privatekonomi, vad kollegorna ska säga om du hoppar över After Worken, om du ska behöva se ut som en flodhäst även den här badsäsongen eller vad det ska bli av dina barn när de blir stora. All energi som du tidigare lagt på att oroa dig över saker och ting kan du istället använda för att göra något bra, något som känns rätt och meningsfullt.
När du slutar att försöka imponera på chefen, vännerna och grannarna så blir det helt plötsligt så enkelt. Först måste du förstås krisa lite grann (typ några år) för det kan ju vara förvirrande när allting som hittills varit viktigt inte längre är det (och vem är man egentligen när man inte presterar?). Om du i fortsättningen presenterar dig med ditt förnamn och inte berättar vad du jobbar med eller om du har studerat på Universitetet eller varit elitidrottare, eller vad det nu var som definierade dig som person innan, så kan du istället slappna av och bara vara den du egentligen är. Du kommer att bli förvånad över att ingen märker skillnaden, du är förändrad i grunden men ingen annan märker ett skvatt. De fortsätter att rusa fram i sina liv mellan jobb och dagis och styrelsemöten och träningspass och allting är precis som vanligt.
Just det, allting är precis som det ska. Jorden fortsätter att snurra medan du lyckligt tar ett djupt andetag och njuter av insikten att du är en del av någonting mycket större. Du är ju trots allt bara är en fis i rymden.
Etiketter:
Balans,
Betraktelser,
Livet och döden,
Lycka,
Mental träning,
Personlig utveckling
onsdag 12 maj 2010
Del 1: Varför är det så många som bränner ut sig?
Jag fick frågan av en väninna som förfasades över att så många i hennes närhet, både vänner och släktingar, gått in i väggen. Det finns förstås inte ett svar på den frågan och det skulle bli världshistoriens längsta blogginlägg om jag ens skulle försöka ge min syn på det hela men jag måste bara få dela med mig av en av mina idéer.
Jag tror att det handlar om att man överskattar sin egen betydelse här på jorden. Som "duktig flicka" så är det lätt att ta ett alltför stort ansvar för sin respektive, sina barn, sin familj i övrigt, på arbetet, socialt osv osv. Man planerar och fixar och driver och ordnar för man tror att saker och ting inte skulle fungera lika bra annars. Det är mycket möjligt att inte lika många saker skulle hinnas med utan den här drivande, kvinnliga projektledaren som även kallas mamma (jag generaliserar en smula) men det kanske skulle vara helt OK? Maken skulle kanske missa en och annan födelsedag men vad gör väl det? Jorden skulle inte sluta snurra.
Om man istället ser sig själv som en pytteliten individ på jordklotet, i en pytteliten del av rymden, under en väldigt kort tid så inser man sin litenhet och hur meningslöst det faktiskt är att stressa upp sig över besparingsprojekt på jobbet och missade tandläkartider. Det spelar ingen roll om man är lycklig eller olycklig, flitig eller lat, snäll eller elak, rik eller fattig, snygg eller ful, man är ändå bara en liten fis i rymden.
- Varför kämpar man i så fall som en idiot? undrar du kanske.
- Jag vet inte men sluta genast att kämpa, det är mitt råd. Ge upp och lita istället på att du kommer att få precis det liv du ska ha. Ha tillit och förtröstan till livet. Till universum.
Ja just det, det är här mitt svar kommer in. Börja tro. Bli religiös. Överlämna dig i Guds händer, Allahs armar eller vad du vill, bara du slutar att tro att allting hänger på just dig. Det gör det inte.

Fortsättning följer...
Jag tror att det handlar om att man överskattar sin egen betydelse här på jorden. Som "duktig flicka" så är det lätt att ta ett alltför stort ansvar för sin respektive, sina barn, sin familj i övrigt, på arbetet, socialt osv osv. Man planerar och fixar och driver och ordnar för man tror att saker och ting inte skulle fungera lika bra annars. Det är mycket möjligt att inte lika många saker skulle hinnas med utan den här drivande, kvinnliga projektledaren som även kallas mamma (jag generaliserar en smula) men det kanske skulle vara helt OK? Maken skulle kanske missa en och annan födelsedag men vad gör väl det? Jorden skulle inte sluta snurra.
Om man istället ser sig själv som en pytteliten individ på jordklotet, i en pytteliten del av rymden, under en väldigt kort tid så inser man sin litenhet och hur meningslöst det faktiskt är att stressa upp sig över besparingsprojekt på jobbet och missade tandläkartider. Det spelar ingen roll om man är lycklig eller olycklig, flitig eller lat, snäll eller elak, rik eller fattig, snygg eller ful, man är ändå bara en liten fis i rymden.
- Varför kämpar man i så fall som en idiot? undrar du kanske.
- Jag vet inte men sluta genast att kämpa, det är mitt råd. Ge upp och lita istället på att du kommer att få precis det liv du ska ha. Ha tillit och förtröstan till livet. Till universum.
Ja just det, det är här mitt svar kommer in. Börja tro. Bli religiös. Överlämna dig i Guds händer, Allahs armar eller vad du vill, bara du slutar att tro att allting hänger på just dig. Det gör det inte.

Fortsättning följer...
Etiketter:
Balans,
Betraktelser,
Livet och döden,
Lycka,
Mental träning,
Personlig utveckling
tisdag 11 maj 2010
Åka till Japan
Det verkar som om jag ska åka till Japan. För mig känns Asien så främmande och långt borta men nu är det alltså dags för mig att lära känna en ny del av världen. Någon som har tips på böcker eller filmer som man kan mjukstarta med? Någon som vet något om Japan överhuvudtaget?!
Etiketter:
Betraktelser,
Personlig utveckling
söndag 9 maj 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

