OK, du har insett din obetydlighet och litenhet och gett upp. Då uppenbarar sig världen på ett helt nytt sätt. Du kan se klarare på saker och ting och det blir plötsligt så tydligt vad som är viktigt och vad som inte är det.
Du känner dig befriad från alla krav och måsten (eftersom du tror på en högre makt som sköter ruljansen) och slipper därmed oroa dig för hur det ska gå med det där viktiga projektet på jobbet, vad grannarna ska tycka om att det är stökigt på tomten, hur det ska gå med din privatekonomi, vad kollegorna ska säga om du hoppar över After Worken, om du ska behöva se ut som en flodhäst även den här badsäsongen eller vad det ska bli av dina barn när de blir stora. All energi som du tidigare lagt på att oroa dig över saker och ting kan du istället använda för att göra något bra, något som känns rätt och meningsfullt.
När du slutar att försöka imponera på chefen, vännerna och grannarna så blir det helt plötsligt så enkelt. Först måste du förstås krisa lite grann (typ några år) för det kan ju vara förvirrande när allting som hittills varit viktigt inte längre är det (och vem är man egentligen när man inte presterar?). Om du i fortsättningen presenterar dig med ditt förnamn och inte berättar vad du jobbar med eller om du har studerat på Universitetet eller varit elitidrottare, eller vad det nu var som definierade dig som person innan, så kan du istället slappna av och bara vara den du egentligen är. Du kommer att bli förvånad över att ingen märker skillnaden, du är förändrad i grunden men ingen annan märker ett skvatt. De fortsätter att rusa fram i sina liv mellan jobb och dagis och styrelsemöten och träningspass och allting är precis som vanligt.
Just det, allting är precis som det ska. Jorden fortsätter att snurra medan du lyckligt tar ett djupt andetag och njuter av insikten att du är en del av någonting mycket större. Du är ju trots allt bara är en fis i rymden.
Ja, så befriande att bara ge upp... Inte ge upp för att ge upp utan ge upp för att börja leva fullt, liksom. Har väl småkrisat lite de senaste åren och försöka ta mig ut Duktiga-flicka-träsket (många böcker kring personlig utveckling har det blivit :) men det är ju så svårt att slita sig loss! Att bara totalt lägga bort vad alla andra ska tycka och tänka. Det är ju helt galet vad man gör saker med utgångspunkt i vad andra ska tycka.
SvaraRaderaMen nu är jag påväg... Och det är faktiskt lite kul att vara "olydig". Att fatta helt egna beslut (wow, liksom). Och visst är det som du säger... oftast inga större reaktioner... jorden fortsätter snurra liksom... Men jäklar vad gott jag mår.
(Börjar snart jobba efter några veckors sjukskrivning. Har grubblat, mediterat och filosoferat och hoppas innerligt att jag kan ta med mig den här sköna känslan till mitt hysteriskt viktiga, allvarliga :P jobb :)
PS. Mysig blogg du har förresten!!
Hej Helene, Vad kul att du hittat hit till min blogg. Jag gillar din formulering "Inte ge upp för att ge upp utan ge upp för att börja leva fullt, liksom." Det är precis så det känns men jag tror att det kan vara svårt att nå dit om man inte fullständigt släpper kontrollen och sedan börjar om och hittar sin "verkliga" motivation och kreativitet. Ja, det är svårt att uttrycka de här insikterna i skrift och det låter säkert superflummigt.
SvaraRaderaVad spännande att du också ska försöka vara lite mer "olydig". Jag håller tummarna för att du får en bra jobbstart. För egen del så gör min lite coolare inställning till jobbet att jag ser problemen i en annan dager och kan fokusera på det som verkligen behöver göras istället för att visa mig "på styva linan". Det som är så ironiskt är att när jag slutar "prestera" så blir resultatet så mycket bättre och det är fantastiskt kul att gå till jobbet.
Stor kram och lycka till med allt!