Idag har jag gått omkring tårögd mest hela dagen, mina kollegor tror nog att jag är genomförkyld. I själva verket så är det Fasching jag tänker på och det helvete som han och hans familj genomlider just nu. Visst är det lite märkligt, att det känns så nära trots att det handlar om en person och en familj jag aldrig mött?
Det går inte att jämföra med exempelvis Vimmelmammans, Annas eller MammaMelissas bloggar som ju också hanterar svåra ämnen. När jag läser deras bloggar blir jag ledsen och berörd en stund och sedan känner jag en stor tacksamhet för att jag har det så bra. När det gäller Fasching känner jag inte någon som helst tacksamhet utan det enda jag kan tänka på är hur orättvist livet är, hur fel det är när barn försvinner och hur fullständigt nattsvart det måste kännas att som förälder mista sitt barn.
Dessutom sörjer jag min roliga och öppna och till synes lyckliga vän Fasching som aldrig mer kommer att vara densamme, för hur skulle han rimligtvis kunna vara det?
Jag var inne hos honom och lämnade en hälsning. Ofattbart sorgligt. Jag kan inte gå in i det för mycket, jag har bara ett barn o blotta tanken på att kunna förlora honom gör mig halvgalen av rädsla.
SvaraRaderaMen visst kan man känna starkt för människor man inte träffat. Vi får möta insidan först istället för utsidan, det är det som är så underbart med nätet.
Tack för att du kikade in hos mig Fia :-)
Nej, jag är själv lite överraskad av min egen reaktion men bloggvänner kan komma väldigt nära helt enkelt. Kanske är det kontrasten från att Fasching haft en humorblogg som jag tittat in på dagligen för att bli på bättre humör efter en jobbig dag, till att nu handla om något så totalt motsatt... Jag önskar verkligen att det inte hade behövt hända.
SvaraRaderaHej Fia, och tack för omtanken.
SvaraRadera