Bruten fotled

Ja herregud, var ska jag börja? När jag röjde sly i slänten nedanför huset och fick för mig att göra ett hopp ut i luften? Eller när jag satt på en sten och höll mig i en björk i väntan på att någon skulle komma på att jag saknades? Eller när Storebror kom ut och var en riktig hjälte och ringde på hjälp och kom och satte sig bredvid mig? Eller när 6 brandmän och två sjukvårdare försökte baxa mig uppför det steniga stupet? Eller när de knockade mig med morfin och lustgas för att rätta till foten och gipsa? Eller när jag låg hela natten i en korridor och väntade på besked medan Harry 93 år låg och ropade på mamma på ena sidan och en fyllebult låg och svor och skrek på andra sidan? Eller när jag fick dela rum med en rumänsk kvinna som varit med om en trafikolycka och fått sitt knä krossat och väntat på operation sedan i torsdags?

Ja, ja, eländes elände. Nu är jag hemskickad i väntan på operation (de hinner inte med) och kan inget göra annat än att knapra i mig smärtstillande och hålla foten högt och stilla. Hallå Sverigens sjukvård! Vad väntar ni på? Se till att få den här fotleden opererad nu!!