Hur ska man orka med allt elände? När jag tittar omkring mig så ser jag så många som har det tufft på grund av sjukdom eller sorg. Många är stressade och utarbetade och orkar inte känna någon glädje när alla krafter går åt till att springa så fort som möjligt i det ständiga ekorrhjulet.
Vad är det som ska väga upp allt elände? Hur ska några små glimtar av lycka kunna väga upp månader och år av olycka? Vad är det som gör att vi människor ändå orkar kämpa vidare istället för att bara ge upp?
Visst vill man att lyckan ska ha varit större eller åtminstone lika stor som olyckan när man ser tillbaka på sitt liv. Om det nu ändå är så att det svarta tar mer plats än det ljusa, hur ska man då orka? Och varför?
Usch, vad du påminner. Man förtränger. Och så är hoppet det sista som lämnar människan, sägs det ju. Kanske inte vill ge upp för att det betyder kasta bort allt ursinnigt slit som redan lagts ner för att ta en dit man nu står? Lättare att fortsätta än det motsatta alternativet?
SvaraRaderaMen ärligt talat så vet jag verkligen inte.
Nej, det finns nog inget bra svar. Visst kan man försöka vara positiv och säga att man ska fokusera på det som är bra men hur lätt är det om man tex har drabbats av något riktigt hemskt (jag tänker till exempel på Fasching). Och varför är det så lätt att må dåligt och vara deppig men så himla svårt att hålla ångan (och lyckan) uppe? Det verkar som om man ska vara glad om man uppnå någon slags balans men att sträva efter riktigt långvarig lycka, det är nog dömt att misslyckas.
SvaraRaderaJa, ja, stor kram till dig. Vi kanske kommer på det så småningom? :-)
Frågor jag ofta ställer mig.
SvaraRaderaJag förvånas ibland av vår oerhört starka livslust som får oss att fortsätta skratta även fast livet gång på gång slår oss på käften. Livet tar och tar och ger sällan tillbaka.
Jag är så rädd att skratten en dag ska ta slut men på nåt sätt så är det som att varje gång det fylls på så fylls det på med några extra. Varje dag tycker jag att min förmåga att förstå lycka växer och jag känner den allt oftare. Små ögonblick som får livet att gå vidare.
Jag har förlorat min pappa. Han stod mig otroligt nära så det var som att förlora en bästa vän och en förälder på samma gång.
Under två års tid förlorade jag även fyra andra nära familjemedlemmar. Samtidigt gick jag igenom andra tunga situationer inom familj och förhållande. Tillslut orkade jag inte känna efter längre. Jag stängde av och låtsades som att det inte kändes. Att det inte fanns. Istället jobbade jag på. Järnet. Allt för att inte behöva känna. Jag skapade en liten bubbla där ingenting kunde beröra mig.
Det fick jag senare betala för i form av djup deppression och panikångest. Nåt jag får leva med i resten av mitt liv.
Idag är jag fri från deppression men kroppen påminner mig och petar på mig varje gång jag är för nära en situation som påminner om det som hänt.
Men trots allt så är jag så tacksam över allt. Så lycklig över det jag har. Jag kan fortfarande skratta och jag skrattar idag högre och mer än jag gjorde innan eftersom jag inte tar något förgivet längre. Jag är så medveten om hur snabbt allt kan försvinna.
Varje dag påminner jag mig om hur lycklig jag är över människorna i mitt liv och jag tar varje tillfälle jag får till att skratta och njuta av det vackra omkring oss. Vissa dagar är tyngre än andra och vissa dagar tvivlar jag på om jag har några skratt kvar. Men så fylls det på igen och jag hittar nya anledningar att vara lycklig.
Jag fattar inte var det kommer ifrån men jag är tacksam över att jag lärt mig se ljusglimtarna för annars vet jag inte vart det slutat.
Jag vill aldrig mer tillbaka till det mörker jag en gång befann mig i.
Livet vill där emot gärna ha ner mig igen och drar och sliter, sätter snarskank och knuffas. Vissa dagar tror jag att det ska lyckas men på nåt sätt tar jag mig alltid upp igen.
Men, jag har så många gånger undrat, precis som du-får man lika många delar lycka i sitt liv som olycka? För i så fall har jag en stor del av lycka att kassera in.
Tack Lisa för ditt långa och fina svar. Jag hoppas verkligen att du får chansen att inkassera all lycka du förtjänar! Kramar
SvaraRaderaTack Fia! Varm kram
SvaraRadera